I Arrie hittade vi ett helt otroligt vilt växande äppelträd med klarröda äpplen, precis som ett sådant äpple som Snövit blir förgiftad av! Spänningen innan första bettet var olidligt och alla skickade runt äpplet och ville inte vara den som riskerade evig sömn och att på köpet sedermera få sju stalkers som bara har en sinnesstämning var (där för övrigt speciellt Prosit och Trötter borde gå och kolla upp sig… vi är inga läkare, men det verkar onekligen vara något kroniskt med de två gossarna…) . Alla klarade sig dock utan att somna in i en evig sömn och istället fick avnjöts underbart goda söta äpplen.
Väldigt passade går det just nu en fantastiskt bra dokumentär på SVT Play som heter Urshults Äppelkungar (2007, Lykke film), väl värd att se. Den handlar om olika äppelbönder i Urshult (mellan Växjö och Karlshamn…) och deras passion för att låta det gamla sättet att odla äpplen i symbios med de blommande ängarna istället för industriellt uppradade.
En dokumentär i klass med Hästmannen och Gubben i stugan, som är otroliga porträtt av en förfluten tid i Sverige. Alla tre är sådana dokumentärer där till och med den som de första minutrarna suckar och lätt gäspar över vad som valts som fredagsunderhållning i slutet sitter helt gripen av dessa människors historia och öden.
Otroligt vilken kunskap dessa människor besitter, som man hoppas ska överleva många generationer till. Här får man reda på alltifrån hur man ska plocka äpplet från trädet, till ympning, förädling och en snabb inblick i alla de olika sorter som existerar bara i Urshult. Bara utlägget från en av huvudpersonerna om hur man bör plocka ett äpple innehåller så mycket kärlek till sina träd och sin frukt:
”Man får ju vrida äpplet… ett kvarts varv… sen får man rycka till så det släpper… liksom i skaftet…” ”Det är otroligt viktigt då, att man inte får nästa års skörd. Bryter man av det lite för långt upp, då kommer den där knoppen. För den är redan färdig. Den var färdig redan i juni.”
Att dokumentärerna nu har 9 år på nacken gör att man onekligen funderar över hur många av Äpplekungarna som fortfarande sysslar med sin passion. Å vilka som fortfarande finns kvar överhuvudtaget. För visst skär det i hjärtat när man får reda på att fina Herbert i Munkanäs, som i dokumentären är 87 år, avlidit två år senare. Hans egna ord ”Jag var åtta år då jag började slå, så det är rätt långe tid jag hållit på. Det är 79 år. Å jag har aldrig skolkat…”, sagda med en fantastisk dialekt som dagens (och gårdagens…) barn nog direkt skulle koppla till någon Astrid Lindgren-film.
I helgen var vi också, som tidigare kunnat läsa, på Ekorundan i Skåne och besökte Bokeslundsgården, som har börjat bedriva äppelodling för att bevara gamla sorter och för gårdens mångfald. Många av deras sorter kommer från att de själva åkt runt och plockat för att sedan ympa, eller att de fått dem från en genbank. Det finns ju lite olika genbanker runt om i Sverige, Norden och världen.
Det kändaste rackaren ligger ju i Svalbard, något som en form av domedagsförsäkring om t.ex. klimatförändringarna drabbar planeten så hårt som de värsta farhågorna säger, om Armageddon blir verklighet (fast den gång vi inte har en Bruce Willis till att spränga asteroiden då…) eller kanske bara om Trump blir vald till president och Putin råkar säga något elakt om Trumps frisyr.
Från de flesta genbanker är det gratis, eller för en någorlunda symbolisk summa, att beställa hem fröer då de är ivriga att säkra en annars stadigt minskande mångfald i vår flora. Dock har de ett begränsat utbud varje år, så det gäller att vara uppmärksam. Klicka HÄR för en av platserna du kan beställa ifrån.